Fakta om vargen.

Könsmognad.

I fångenskap finns det fall av vargar av båda kön som har fortplantat sig redan vid ett års ålder, men denna tidiga reproduktion har man tills nu, inte sett fall av i naturen.
Vid ett tillfälle har man hittat varg i naturen som vid en ålder av tre år inte än var tillräcklig mogen för att kunna fortplanta sig, men den vanligaste åldern för könsmognad bland vargar i fri tillstånd är mellan två och tre år.

Hur vargen hittar sin partner.

Om man bortser från dem fall där det inte finns andra möjligheter, är en acceptabel partner en som inte är nära besläktad.
För att två vargar skal gå ihop krävs inte nödvändigtvis att tiken är könsmogen.
Det finns ett fall där tiken utvandrat till ett grannområde, gått ihop med en hane i nio månader, lämnad denna för att igen sluta sig till sin föräldrars flock. Obduktionen visade att denne tiken inte var könsmogen när hon dog sex månader senare i en ålder av nästan tre år.

Den vanligaste metoden för att hitta en partner är att den unge vargen uppvakter en lämplig kandidat i ett granrevir. Detta kan så vare en varg som har utvandrad från ett närliggande revir , eller en varg som har haft tillhåll i detta reviret en längre tid, till och med ett alfadjur i en flock som har mist sin partner.

En annan metod är i en flock där en av alfadjuren har blivet ersatt av en främmande varg.Här kan en avkomma av samma kön som det kvarvarande alfadjuret fördriva detta och para sig med sin styvförälder.

Några vargar vandrar i många månader tills dem hittar ett område där dem stannar en månad eller två. Sedan kan dem igen dra ut på långfärd tills dem hittar en partner och, eller lämplig område att ta i anspråk som revir.
Området vargen, vargarna har valt blir nu markerat för att visa för andra vargar att detta området redan är besatt och att vargar av samma kön som den som markerat gör lämpligt i att skyndsamt lämna området.

Reviret.

Normalt vill en varg eller en flock av vargar inte bege sig in på en annan flocks revir, men det finns alltid undantag.
I vissa fall är gränsen för reviret lite luddigt, som till exempel mellan Bograngen och Nyskogareviren där man vid spårning och radiopejling har funnit att det finns en viss överlappning mellan reviren.
Detta fungerar som en slags buffertzon  där båda flocken markerar men samtidigt uppehåller sig minst möjlig tid.

Ett annat fall var när alfatiken från Leksandsreviret, som var ensam efter att hennes partner avlivades på grund av en medfödd skada, pejlades till ett område en bit inne i Grangärdeflockens revir.
Där uppehåll hon sig några dagar tillsammans med alfahanen från denne flocken och en av hans döttrar, förr hon igen drog sig tillbaka till sitt eget revir.
I övrigt utvandrade denne hanen i sin tid från Leksandsreviret och är följaktligen son till alfatiken därifrån.

Kartan visar pejling av den  radiomärkte vargen 9803 från det gamla Hagforsreviret. Denna vargen försvann några kilometer väst om Fredriksberg den 16 augusti 1999, mitt under pågående bockjakt.

Men det finns även fall där revirgränsan är mycket skarp.
Till exempel hade en vargflock skadat en älg mycket svårt när den klarade av att slita sig från angriparna och springa i väg med hela flocken efter sig.
Älgen stupade och dog inte långt från ett ställe där denne vargflocks och grannflockens alfadjur hade setts markera revir.
Uppskattningsvis stupade älgen mindre än 15 meter inne på grannflockens revir, men trots detta till synas korta avstånd och att grannflocken inte syntes till, vågade ingen av vargarna att ta sig fram till bytet och lämnade snart området.

Markering av revir.

Revirmarkeringen är ett sätt för vargen att undvika konflikt med andra vargar, det vare sig ensamma vargar på vandring eller en grannflock, samtidig med att det stärker banden mellan alfaparet.

Markeringen föregår genom att med lyft bakben urinera på till exempel ett trä, en sten eller liknande iögonfallande objekt, något som de flesta känner igen från tamhunden. Även avföringen ingår som en del av revirmarkeringen.
Det som är annorlunda med vargen är att det endast är dem dominerande vargarna i flocken som markerar, det vill säga båda alfahanen och alfahonan.

Vargen har likasom hunden doftkörtlar mellan tån, så efter att ha markerat kan dem hålla på i fler minutter med att skrapa i jorden för även att avsätta doftmarkering från dessa, samtidig som dem morrar och uppvisar andra dominerande tecken.

Markeringen är mer vanlig längs revirgränsan, eftersom markering från en annan flock stimulerar flockens markerings frekvens, Avståndet mellan markeringarna varierar under årets gång från några hundra meter till ett par kilometer.

Parningen. 

Vargens parningssäsonen är här i Skandinavien är från mitten av januari till början på mars månad. Under perioden lämnar alfaparet ofta flocken.

I denne perioden ser man ofta hanen gå en halv längd bakom honan. Syftet är både att hindra andra hannar i flocken att para sig med honan, men också att vare ögonblicklig tillgänglig om honan skulle vare redo.
När honan är redo bestiger hanen henne bakifrån, och som på hunden sväller hanens penis invändigt i honan således att hanen och honan "låsas" tillsammans.

Medan dem hänger ihop stiger hanen ner från honan samtidig som han vrider sig så att dem stå rumpa mot rumpa. Under dem tjugo till trettio minutter dem således är låsta till varandra har dem svårt att försvara sig, vilket kan vare grunden till att dem lämnar flocken under denne perioden.

Valparna.

Honan är dräktig i omkring 63 dagar och föder som oftast mellan fyra och sex valpar.

Redan på hösten kan vargarna göra i ordning en eller flera lyor. I vissa fall använder dem sig av naturlige grottor eller en gammal rävhåla som dem utvidgar, men även marken under ett lågväxt barrträ kan användas som lya.

Den förste tiden efter födseln är valparna helt hjälplösa. Utöver att vare både blinda och döva kan dem inte heller själv reglera kroppsvärmen och är därför helt avhängig av tiken.
Efter tio till tolv dagar öppnar dem ögonen men först vi en ålder av tre veckor kan dem se helt klart. Det är i denna perioden som dem även lär att stå och gå.
Från tre veckor och fram till tre månaders ålder börjar socialiserings perioden där valparna genom lek lär sig sin plats i rangordningen. Under denne tiden får dem även den förste fasta föda.
Dem andra vuxna i flocken har under den förste tiden bragt mat hem åt honan, och nu får hon dela denne med valparna.

Vid omkring åtta veckors ålder flyttas valparna till en plats några kilometer från lyan. Detta är en plats inom reviret som flocken har som "mötesplats", och här stannar valparna tills dem är så stora att dem kan följa dem vuxna ut på jakt.
Denne platsen kan vare samma för flocken under sommarperioderna men kan även vare en plats i närheten av ett fälld byte, således att dem vuxna bara behöver att leda valparna till maten i stället för att bringa maten till valparna.

Jakten.

Oftast är det alfahanen i en flock som bestämmer när det är dags att bege sig ut på jakt, och med sitt beteende utlöser en ceremoni där alla flockens medlemmar hälsar på varandra, innan dom gir sig iväg.

Vargen är en mycket försiktig jägare när det gäller större bytesdjur som till exempel älg, och en flock vargar som uppdager ett möjligt byte kollar först bytets reaktion.
Om bytet flyr utlöser detta ett momentant angrepp, men om det i stället gör front mot vargflocken är det mycket ovanligt att vargarna angriper.
Förföljelsen skiljer dom stärka bytesdjur från dom svaga. Tar det  mer än ett par minutter innan bytet är tillräckligt utmattat för att vargarna törs gå till fysiskt angrepp, gir vargarna som oftast upp.
Det fysiska angreppet sätts alltid in mot bakparten. Framifrån är älgen en mycket farlig motståndare som vet att använda frambenen som försvar. Först när bytet är mycket svag av blodmangel  och chock går vargarna in och angriper struppartiet.

I en amerikansk studie var det 36 av 120 älgar som gjorde front mot vargarna och ingen av dessa attackerades. Av dom resterande klarade 77 att fly undan flocken, 1 sårades men undkom och endast 6 av älgarna dödades. Älgarna och vargarna i det område där denna studien bedrevs hade levd i samma område genom många årtionde, och det är därför inte säkert att samma förhållande gör sig gällande i  Sverige, där  älgarna inte har samma "nerarvet erfarenhet" av att leva tillsammans varg.

Vid mindre bytesdjur som rådjur eller hjort är det en annan jaktteknik som flocken utnyttjar.
Här är det smygjakt och inte förföljelse och utmatning av bytet som gäller. Flocken jobbar tillsammans genom att en eller fler vargar driver bytet mot dom andra vargarna som ligger gömde.

Fortsättning följer.